Pages

Saturday, May 21, 2016

Fattig man






Kommer hem från slavjobben, kollar i kylskåpet, mjölk, ost och tomater. Samma tråkiga mat igen, nudlar med ost. Stirrar på vattenbubblorna, ännu en dag har runnit ut i sanden.




Jobba mer än 8 timmar, betala räkningar, hänga i biblioteket, raka, duscha, äta, dricka, röka, skriva, dagdrömma, hamna i trubbel, kolla på månen, sova i 6 timmar. Repeat.




 Blir deppig, slänger maten, häller upp vin från 3 liters boxen. Tänder en cigg och funderar över mitt liv.




Nästan 22 år, jobbar som diskare, lön efterskatt 11 374 kr. Har redan suttit inne, kronofogden tar en bit för skulder, skadeersättning myndigheten för bus och rus. Blivit av med körkortet, bor i en sliten etta i slummen och jag saknar min hund.




Har hela 17 personer på mobilens kontaktlista, varav 4 är ”icke personer” som Comviq saldo, väder, horoskop och nyheter. Och jag har sagt upp kontakten med min familj (snarare de som gjorde det).




Vad ska en fattig man göra? När man är på botten? Tjejer söker sig uppåt, de letar efter läkare, ingenjörer, affärsman osv. Vi får tjejerna när de är färdiga med de, när de inte längre är några flickor, när de är gamla, ärrade, sjuka, tokiga, förbrukade. Dricka hjälper, att glömma, förneka och bedöva.

Diskaren



Jag märkte att de hade förväntat sig någon mer sofistikerade, tjusigare, vältalig och världsvan. Men där satt jag i alla fall, undermålig, undernärd med alla mina fel och brister.


Per Olof (Skåning, märklig dialekt, en aning bakom) och Yakobi (Jude, krökt näsa, tunn, hela baletten). Yakobi förde samtalet.



"Förlaget tyckte att det var skandalös och.."

"De kan dra åt skogen"

"Även församlingen kallade det för.."

"De kan följa efter"

"Var förnuftigt nu, det kan bli besvärligt för..."


Jag avbryter han igen "Jag jobbar som diskare, bor i en sliten etta i slummen och har redan suttit inne, hur i helvete kan det bli mer besvärligt?"



Nu är det Skåningens tur, jag fattar inte en käft av vad han säger, enstaka ord når fram, däribland "Politiskt korrekt".


Yakobi fortsätter. "Du kommer aldrig att bli tryckt om du går mot dessa..."



"Jag tror ni har missförstått det hela, jag är en diskare som skriver och detta gör jag för att inte ta livet av mig”.



"Nå, vad ska vi göra nu då?" Säger Per Olof.



Jag kollar på min mobil, sent till eländet igen, diskhögen väntar "Jag måste dra nu, det här leder ingenstans".


Båda ser förvånad ut "Men, manuset då?"



"Bränn skiten!" Vrålar jag och smäller igen dörren så hårt att den håller på att gå ur gaveln.

Razorblade Fever



Att återvända till sovrummet som bar det ljuvliga doften av henne, där det fortfarande fanns kvar några av hennes tillhörigheter.



Garderobsdörren var halvöppen och flera av hennes kläder hängde därinne: blusar, kjolar och klänningar, textiler som var livlösa utan den kropp som tidigare skänkt dem sådan glädje och form.



De två första veckorna blev jag nästan tokigt, jag visste inte vad jag ska göra med mina händer, min hud, min mun, mina ögon, mitt hjärta, vad de är vilse utan henne.



Nerdragna persienner, stirrar mot taket, mörkret härskar, min hjärna projicerar fina minnen på taket, jag skrattar, gråter, sträcker mina armar mot taket, ville röra vid henne men hon är inte där.




Och efter flera dagars drickande slutade jag i ihop krupen på soffan, skakade, svag, frusen, hungrig, deprimerad och tänkte konstant på rakbladet i badrummet.