Pages

Sunday, July 17, 2016

Way to Rishikesh




Nuförtiden när jag går förbi spegeln så blir jag förvånad av vad jag ser. Framför mig finns bara ett skal av mitt tidigare jag. Bristen på matlust och det ständiga drickandet har gjort sitt. Jag kan inte hålla huvudet högt, mina axlar har sjunkit och en klar böjning syns i ryggen. Ansiktet har urholkats och mina kinder har gått in, det enda som är bekant är mina sorgsna ögon.



Jag viskar lågmäld medan jag tittar i spegeln. ”jag vet att du väntar på mig, du kunde inte få mig så länge hon skyddade mig men nu…”



Jag har inte kontakt med nån längre, en äldre bekant hjälper mig med vissa viktiga ärende annars så ser jag ingen på flera dagar. Jag lyssnar på musik, läser och skriver för att fördriva tiden.



Jag känner att jag håller på att försvinna, jag har inget emot det faktiskt, jag klarar inte av det saknaden längre. Häromdagen så gick jag till köket för att hämta en ny flaska rött och såg att hennes favorit blomma hade vissnat. jag bara stod där och tänkte, jag tänkte tills jag inte kunde tänka längre.



Jag brukar sällan svara i mobilen men just den dagen såg jag att det var från min faster så jag svarade. Hon ville veta hur jag mådde, jag fick dåligt samvete, jag borde fråga henne istället, hon har ju varit sjuk länge. Hon frågade även om jag hade läst hennes senaste brev som hon skickade till mig, jag sa att jag hade läst det och tackade henne, flera gånger.



Jag ljög och hon visste nog det mycket väl men hon sa inget, hon önskade mig allt väl, vi la på luren. Jag fick ångest, min faster, hon har framskriden cancer och kan dö när som helst och jag har inte ens läst hennes brev.





Jag går till bokhyllan för att kolla efter brevet, medan jag letar efter så ramlar ett gammalt kuvert ner på golvet. Jag plockar upp kuvertet och ser chockad ut, hur detta kunde vara här, jag hade ju tagit ner allt till källaren. Jag vågar inte öppna, brevet är gammalt, från början, början av oss, den ensamma och den åtråvärda.



Från tiden då jag var ett simpel diskare, från en tid där ingen såg mig, när jag inte existerade. Men hon, hon hittade mig, med henne existerade jag och jag var lycklig, för första gången i hela mitt liv.



Mina händer skakar, jag öppnar brevet medan jag håller i mobilen, jag läser några rader och märker hur jag tappar luften. Hennes innersta känslor i form av ord, fras av ömhet, löfte om evig kärlek. Hennes mjuka handstil, hennes vackra händer, efter alla dessa år, mitt hjärta slår allt fortare och plötsligt.



Jag hör en fruktansvärd smäll och det blixtrar runtomkring mig. Mitt mobilbatteri har exploderat tänkte jag medan jag kastas i soffan. Jag känner mig väldigt trött och kan inte hålla ögonen öppna, jag blundar och sover med en gång.



Några minuter senare vaknar jag med en kraftig huvudvärk och märkligt nog har jag väldigt svårt att röra på mig. Det känns som om mina muskler har domnat och jag känner mig rätt kall. Hur kan det vara möjligt, jag somnade ju bara i några minuter och nu är det helt plötsligt mörkt. Jag kollar på mobilen, nära midnatt och jag har varit medvetslös i flera timmar.



Kökslampan är det enda belysningen som är mittemot soffan, annars kan jag inte se mycket. Jag lägger märke på vatten pölen på golvet och undrar varifrån har den kommit och följer den med ögat tills jag ser i stor förvåning att den kommer från mig, jag har urinerat mig.



Tankarna bara rusar, jag försöker gå upp men märker med stor fasa att jag inte kan röra på mina ben och det är lika illa med mina armar. jag har bara känsel i ena armen och den är trög och klumpigt, med stor ansträngning känner jag efter mobilen och ringer efter hjälp, till min äldre bekant.



Han ringer på och öppnar dörren med extra nyckeln, han ser först bekymrad ut och sedan förfärad. Tomma spritflaskor överallt på golvet, konservburkar och diverse på diskbänken. Och där ligger jag orörlig i min egen urin, han börjar gråta, han gråter så hans axlar skakar.



Det är alltid sorgligt och plågsamt att se äldre människor gråta, jag tröstar honom, säger att det ordnar sig men han gråter och skakar. Han hjälper mig till badrummet, jag skäms när han hjälper mig ta av mina nersölade kläder, jag känner att jag är väldigt nära att gråta men ville inte göra honom mer upprörd så jag gör som alltid, jag gråter inombords.



Jag får hjälp med att tvätta mig och få på mig med nya kläder och sitter nu på fåtöljen, han tar bort soffdynorna på tresitsiga skinnsoffan och gör rent golvet, tänder ett par doftljus, detta vänlig sinnade människan.



Han ville ringa till ambulansen så vi kan ta oss till sjukhuset men jag vill inte det, vi bråkar om det ett tag. Han är gammal, han har sett ett och annat och jag säger som det är. Jag  kan inte åka till sjukhuset, inte i mitt tillstånd. Hade han inte velat lämna föreställningen med lite värdighet, åtminstone gå som han vill, utan att bli till åtlöje, nedvärderad.



Jag ber honom hämta lite nödvändiga saker som jag behöver och lägga det nära mig, däribland whisky flaskan. Jag tackar honom för allt, han håller länge när vi skakar hand, han gråter, jag ber honom gå trots hans motvilja. Han får mig lova att ringa han om det är nåt, jag ber han låsa dörren efter sig och att inte nämna det till nån, inte ens till sin närmaste.



Jag håller i whisky glaset med min skakiga hand och tittar på hennes brev medan låten I Think of You spelas på mobilen. På bordet brinner ett par doftljus och jag känner, jag känner åter att jag inte existerar längre.



Några veckor senare, en regnig morgon, är jag på väg till flygplatsen. jag har fortfarande lite svårt med mina rörelser och ibland glömmer jag vissa saker men jag är fortfarande här och på väg till Rishikesh.








No comments:

Post a Comment