Monday, April 24, 2017

Hotline Bling

So i made it to the plane somehow, i need to calm down so i order whisky to wash down codeine with. A man with an expensive suit start talking about some boring business convention. I pretend that I have an ear lock so I can rest a little bit.

Barely close my eyes when it’s time for landing, the pilot announces: ladies and gentlemen, welcome to Paris!

I am taking a cab straight to the hotel, at the neighbourhood I usually like to stay. Jacques Bonsergent is one of my favourites, near by the canal Saint Martin and about 15 minutes to the Quartier Latin.

At the hotel the same dramatic greetings, handshake, hug, kiss on the both cheeks, chitchatting while checking in, one more handshake and finally I am in my room.

Standing there, by the window, it’s hard to decide, lorazepam or diazepam? Why the hell should I choose anyway so I take them both.

I check out my phone: E-mail, G-mail, Messenger, Tinder, Facebook, WhatsApp, Telegram, Instagram, why the fuck do I have all this shit install? I really don’t know.

I get all dizzy and before I know it I fall in sleep, shortly after, not that short, more precisely 6 hours later, hotel phone rings, I guess I was smart enough to order a wakeup call, great.

Jump in to the shower, quick wash, brush my teeth, shave my face, shave my dick, jump out of the shower, looking at the watch, 12 minutes only, god damn that’s good.

Getting dressed, call a cab, while waiting hitting the minibar, I love those little bastards: whisky, Vodka, Bacardi, they are so cute so you have to drink them all.

Cab driver ask me where, "to the Clichy" I say, he laughs, I guess he knows to well about all the crazy shit, that is going on there.

The first strip joint is so boring that I almost get a nose bleed, the second one is better but to crowded, man, it is not my day today, so I decide to get some herbs before I try my luck one more time.

I enter some shitty bar with bartender that looks like a fucking retard, I don’t want to go around the subject so I tell him as it is. “I need some high-quality herbs and I need it A.S.A.P”

The retard goes back to the kitchen and comes back with another retard that looks like him but with crossed eyes, I guess they are cousins or something. I give him the money, he gave me the herbs, I say: “Tata” and leave.

Ten minutes later, on my way to the third strip joint, I decide to check the quality, I lit it up, inhale, hold in, hold in some more and exhale. What the fuck is this? I mean I can’t work with this shit!

I know that is not a smart idea to go back but it’s the principle of the matter. I mean if I let it go, our children will be next, so I go back.

I enter the shitty bar again; the retard bartender is standing there so I tell him what I feel about the whole thing. He goes to the kitchen and comes back with the other retard with crossed eyes. So once again I told the both what I feel about the whole thing.

Nothing, absolutely fucking nothing, unbelievable, they just staring at me without saying a word. This shit is going nowhere so I decided to go.

I am out now and getting a few steps from of the shitty bar while calling a cab to the strip joint. Suddenly i hear the bar door opening hefty and somebody running behind me, I look back with the phone at my ear when some fucking big foot punching me in the face.

This punch caught me off guard, I mean I am flying at one direction and my phone flying at opposite direction, and i see everything in slow motion.

So the punch is so hard that I am airborne, I look down and it feels like I am few feet’s up in the air. It’s not much to do about it so I decide to think happy thoughts.

Hotline Bling, that music video is really something. I imagine myself in the owl hoodie and the Timberland yellow boots. Dancing my way in to the night club while girls going crazy by my moves and throw their pussy on me.

I just can’t stop smiling, I look down, what a hell, I still have a couple of feet’s left to the ground so I go back to happy thoughts.

Back to Hotline Bling music video, I mean all those big size juicy hot chicks, god damn, big ass, big tit, big lips, why not, they got feelings too you know, they deserve to be happy too.

And suddenly I hit the ground with such a force that I feel my balls migrate far away from me, and I notice that I still, despite the circumstances holding a bag of herb in my left hand.

Wednesday, February 22, 2017

Mon Vilain

The heat was unbearable, through the half open window I could hear them.

Here is the playground for the privileged students and ambitious ones, another golden star to have, another trophy to collect.

So, what am I doing here, well you could call it an abnormality. Because I am an underachiever, an outcast and always late.

20 minutes here, 20 minutes there, it ads up to weeks, to months, I am years behind. Time is tragic.

I keep drinking with jazz in the background, here in this small room I am typing my Life away.

Then I hear it, I have been longing for it, this is one of the reasons why I miss Paris so much.

I pour myself a big one, roll a double, grab my phone and rush to the pool area. Which is deserted by now because of the rain.

There is a beautiful swimming pool here, surrounded by orange trees and begonias, on top of the hill.

I find a nice spot under the orange trees at the end of the pool, it’s quiet and peaceful.

I am watching raindrops pitting the mirror surface of the swimming pool. Listening to music and drinking, thinking, some people live like this.

Suddenly the wonderful scent of coconut vanilla filling the air, I close my eyes and breath in, let it fill my lungs.

When I open my eyes, she is standing in front of me. Green eyes, light brown hair, olive coloured skin and what a lovely face.

She wears a pale, lime summer dress, perfectly fit to her body, holding a wine glass and smiling.

“So, you hiding here, why you run away that night? It’s rude you know?” she said with a cute French accent.

I try to say something smart but all I produce is. “Well yeah, I mean no.”

“Wow, that explains everything” she said.

“You are a writer? Right?”.

“Me? No, I just write, not even good at it”.

“You are strange, you know”.

Embraced, I think she feels me so she asks. “it’s just like Paris now, yes?”

I have so much to say but then survival instinct taking over, I know I have to create distance, don’t let anybody reach my core, I am almost leaving when she said.

“What is the song you were listening?”

I truly love two things: writing and music, and unfortunately these two makes me lose my head.

“Mambo king’s movie soundtrack”

“The movie with Antonio Banderas?” she said.

“You heard that soundtrack?” I ask surprisingly.

“Oh, my God, I love it!”.

“Beautiful Maria” is one of my favourite songs”.

Then she put her wine glass down, sits next to my pool chair, leans towards me, her lips inches away.

“La bella Maria de mi amor” she said softly. Looking at me in a different way now.

So, we talk, she knows a lot about music, arts and literature. She is sentimental and like most of them she is sad and profound. And she will be betrayed in many ways, many times.

And we talk some more, I don’t know for how long, but suddenly it’s dark and I remember that I have to go, create distance.

“Oh really? Runaway again? Strange and coward, that’s what you are! Runaway coward!” I hear her shouting while I am leaving.

Her words echoing in my mind, cutting through me like a sharp knife, deeply.

I get back to my room somehow, shamed, devastated and very tired. I lay down in my bed and before I know it I fall in sleep.

I don’t know for how long I was sleeping when somebody knocking at my door, unsteady I open the door.

She is standing there, tilting her head and looking wonderful.

“I just want to see if you are alright and kind of apologise”.

I don’t know what to say, I guess I am very surprised.

“You want to let me in?” she asks and smiling. 

I can’t believe it, she is in my room. Young and beautiful, life hadn’t get to her yet, uncorrupted. She talks and acts freely, true to her feelings.

I ask if she would like a drink. She nods, she also wants to listen to the movie soundtrack. I am standing beside the table, looking for the song at my laptop.

Then she comes behind me, I can feel her small and firm breasts, nipples hard, slightly brushing my skin.

I move to the wall shelves with bottles, saying that the soda is finished, going out of the room. Passing by the reception, to the wending machines, where I met her for the first time, that night.

When I come back she is sitting on my bed, reading a book, I pour two drinks, hers mostly soda, mine mostly whisky.

She says it’s very hot in here, waving her skirt up and down, I can see her tan thighs and some of her pubic hair. A few hairs curled around the edges of her white lace panties, I try to look away.

She wants me to sit beside her, our shoulders in touch, talking, drinking, listening to music, forgot about the world outside.

I don’t know exactly who made the first move, but I know I was eager, I was hungry for her.

I was tasting those moist, soft lips for the first time, kissing her small firm breasts and ran my hands down her naked, smooth thighs.

She was struggling beneath me, while my hands on her soft throat. Her eyes slowly closed, time to time.

A few moments later, she is moaning, her body shivers and she is burring her nails into my back and screams.

I weak up all sweaty, my heart is pounding, all alone in dark room, the heat is unbearable.

I take a walk to the beach, staring at the moon, thinking. Hemingway tasted his shotgun, Sylvia with her head in the oven and Chatterton drinking rat poison.

Yes, I know, I am a coward, hanging to this, so called life.

The remaining time, which is couple of days before she is going back, I stay in my room, hiding myself as usual.

And the day she leaves I am drunk, sad and drunk, listening to music and seek comfort by rereading my favourites. I turn a page on Hemingway, when I noticed a post it, I see a drawing of a little heart and two words: Mon Vilain.

Sunday, November 20, 2016

You have been loved - Part 2

I don’t know why but I just leave, without saying a word to her, I don’t even look back. Going down the hill and continue to walk the beach line, I walk like a drunk and tired crab, after a while I notice that the bandage has scrambled and I am bleeding again.

I sit on some huge rocks and just listen to the angry waves, the sea is restless tonight, I reach for my pocket and get the cigarettes out and roll one.

Then I see the cute little puppy approaching me while wagging his tale and barking as if he wants to know if I am alright. I smile at him, and saying with calm voice: don’t worry buddy, I am going to be alright.

The puppy reminds me of my beloved dog, he was not the smartest dog in the world but definitely the kindest one. I could ask him to fetch a newspaper and he could come back with a shoes, remote control, my phone, somebody else’s phone, anything else except the newspaper, but I loved dearly him anyway.

My only friend, remembered his last days, he was 8 years old and had developed this heart condition. Even though veterinary told me that an operation would not safe him, I insist to go for it. I was a poor dish washer at that time of my life, I sold my TV, stereo and my computer so I could pay the deductible part. The 15 percent of the operation costs that insurance required that have to be paid by me.

It was a rainy day that I lost my wonderful dog, my best friend, I got heavily drunk and walked and walked until I could not walk any more. Then I sat at the bench on the bridge, the bridge over the river, and that river could be a solution to all my sadness, all my loneliness.

Sleepless night, thinking, remembering, tossing and turning in the bed, feel the walls getting closer, grasping for air. I had anxiety about reliving the high school again.

Well I was not smart, not good looking, not athletic, not rich, not anything really, just a weird loner, an outcast. The girls didn’t notice me at all, and I accept the harsh reality that I was invisible to them.

I barely eat at school cafeteria, and the few times in month I was there, I just get an apple or milk and disappeared quietly.

I spend the most of my time at school library, it was my second home, a safe place where I could forget the about my problems, a shelter for my restless soul.

Thinking about going back to that time just haunted me, I knew this time thing are more complicated and more intense. To see and desire, to have feelings and emotions that will never be answered. To walk a lonely path again.

In the morning I almost hit the floor when I was getting dressed, I managed to brush my teeth somehow and walked into the classroom.

Of course I was late, disoriented and didn’t have any paper or pen with me. I choose the most unfriendly face and sit beside him so we don’t need to talk. During the break I bought a coffee and got back to my room, mixed it with whisky, roll a cigarette, brush my teeth once more, chewing gum, get back and of course being late again.

You have been loved

Finally arrived from Paris, I don’t remember much but I am tired, unshaved with severe headache. The receptionist, a middle aged man with an overgrown moustache informs me that I am one day late. I just nod my head with my shades on, there is not much of a conversation. I receive some pamphlets about the place and a key. Then with a monotone voice he says: room 316, second floor and welcome to Malaga Institute.

I open the door and just standing there, barely 9 square meter, depressing dark and damp smell hit you like a baseball bat. I put my bag in the corner next to the some kind of desk with a yellow lamp on it. I sit at the chair and stretch my legs that hit the old wooden bed.

No fridge and no TV, there is a window but the high wall, barely couple of meters in front of it blocking the sun. I feel trapped, claustrophobic and need a drink. Walking down to the Super Sol and buy two bottle of whisky, soda, red wine and 2 kilo ice bag.

Since I don’t have a fridge I put the ice bag inside a small bathroom sink, then turn the hot water for the bathtub, pore me a drink and get undressed and step into the bath. I listen to music, sipping on my drink and start to forget, that’s the best part of drinking. After a while I put my drink on edge of the bath tub to look for Sia’s: You have been loved. Meanwhile I am looking, I managed to hit the glass with my phone and I see it gliding down the edge.

I get out the bath tub and carelessly step on the pieces of glass which cut my feet pretty badly. Well I am just standing there, listening to the song and see the blood spreading on the white floor tile, mixing up with whisky and soda. I use the toilet paper to stop the blood and wrapped it around my feet, then get dressed, put my socks on and my shoes, with some difficulty, going back to store.

I need to buy some disinfection solution and bandages, because of the cut I walk like a crab down the hill, dragging my feet behind me. On the way up I stop and roll a cigarette, I sit beside the flowers next to me and large garbage cans in front of me and thinking about love, lost and grief.

As soon as I come back, I disinfect my feet, put a bandage over the wound and sit on the bed, listening to music and staring at the floor, some ants running franticly all over the place. I drink some more whisky and soda, only this time in the plastic cup that I purchased earlier and continue watching the stress out ants, then put a t-shirt on the pillow and rest for a while.

When I woke up it was dark, feels like a grave, even smells like one. I am very thirsty but there is nothing to drink beside whisky and red wine. I get dressed and going outside the entrance, put the coin into the vending automat, aqua can drops down and I drink it until there is not a single drop left, then I throw the can which not landed into the basket.

I hear somebody laughing and that surprise me, middle of the night. I look back and there she was. I see this beautiful young girl with flowery summer dress standing there and smiling at me. Then she come closer, tilting her head sideway and starts talking to me with a sweet French accent while she rubs her palms together.

Sunday, July 17, 2016

Way to Rishikesh

Nuförtiden när jag går förbi spegeln så blir jag förvånad av vad jag ser. Framför mig finns bara ett skal av mitt tidigare jag. Bristen på matlust och det ständiga drickandet har gjort sitt. Jag kan inte hålla huvudet högt, mina axlar har sjunkit och en klar böjning syns i ryggen. Ansiktet har urholkats och mina kinder har gått in, det enda som är bekant är mina sorgsna ögon.

Jag viskar lågmäld medan jag tittar i spegeln. ”jag vet att du väntar på mig, du kunde inte få mig så länge hon skyddade mig men nu…”

Jag har inte kontakt med nån längre, en äldre bekant hjälper mig med vissa viktiga ärende annars så ser jag ingen på flera dagar. Jag lyssnar på musik, läser och skriver för att fördriva tiden.

Jag känner att jag håller på att försvinna, jag har inget emot det faktiskt, jag klarar inte av det saknaden längre. Häromdagen så gick jag till köket för att hämta en ny flaska rött och såg att hennes favorit blomma hade vissnat. jag bara stod där och tänkte, jag tänkte tills jag inte kunde tänka längre.

Jag brukar sällan svara i mobilen men just den dagen såg jag att det var från min faster så jag svarade. Hon ville veta hur jag mådde, jag fick dåligt samvete, jag borde fråga henne istället, hon har ju varit sjuk länge. Hon frågade även om jag hade läst hennes senaste brev som hon skickade till mig, jag sa att jag hade läst det och tackade henne, flera gånger.

Jag ljög och hon visste nog det mycket väl men hon sa inget, hon önskade mig allt väl, vi la på luren. Jag fick ångest, min faster, hon har framskriden cancer och kan dö när som helst och jag har inte ens läst hennes brev.

Jag går till bokhyllan för att kolla efter brevet, medan jag letar efter så ramlar ett gammalt kuvert ner på golvet. Jag plockar upp kuvertet och ser chockad ut, hur detta kunde vara här, jag hade ju tagit ner allt till källaren. Jag vågar inte öppna, brevet är gammalt, från början, början av oss, den ensamma och den åtråvärda.

Från tiden då jag var ett simpel diskare, från en tid där ingen såg mig, när jag inte existerade. Men hon, hon hittade mig, med henne existerade jag och jag var lycklig, för första gången i hela mitt liv.

Mina händer skakar, jag öppnar brevet medan jag håller i mobilen, jag läser några rader och märker hur jag tappar luften. Hennes innersta känslor i form av ord, fras av ömhet, löfte om evig kärlek. Hennes mjuka handstil, hennes vackra händer, efter alla dessa år, mitt hjärta slår allt fortare och plötsligt.

Jag hör en fruktansvärd smäll och det blixtrar runtomkring mig. Mitt mobilbatteri har exploderat tänkte jag medan jag kastas i soffan. Jag känner mig väldigt trött och kan inte hålla ögonen öppna, jag blundar och sover med en gång.

Några minuter senare vaknar jag med en kraftig huvudvärk och märkligt nog har jag väldigt svårt att röra på mig. Det känns som om mina muskler har domnat och jag känner mig rätt kall. Hur kan det vara möjligt, jag somnade ju bara i några minuter och nu är det helt plötsligt mörkt. Jag kollar på mobilen, nära midnatt och jag har varit medvetslös i flera timmar.

Kökslampan är det enda belysningen som är mittemot soffan, annars kan jag inte se mycket. Jag lägger märke på vatten pölen på golvet och undrar varifrån har den kommit och följer den med ögat tills jag ser i stor förvåning att den kommer från mig, jag har urinerat mig.

Tankarna bara rusar, jag försöker gå upp men märker med stor fasa att jag inte kan röra på mina ben och det är lika illa med mina armar. jag har bara känsel i ena armen och den är trög och klumpigt, med stor ansträngning känner jag efter mobilen och ringer efter hjälp, till min äldre bekant.

Han ringer på och öppnar dörren med extra nyckeln, han ser först bekymrad ut och sedan förfärad. Tomma spritflaskor överallt på golvet, konservburkar och diverse på diskbänken. Och där ligger jag orörlig i min egen urin, han börjar gråta, han gråter så hans axlar skakar.

Det är alltid sorgligt och plågsamt att se äldre människor gråta, jag tröstar honom, säger att det ordnar sig men han gråter och skakar. Han hjälper mig till badrummet, jag skäms när han hjälper mig ta av mina nersölade kläder, jag känner att jag är väldigt nära att gråta men ville inte göra honom mer upprörd så jag gör som alltid, jag gråter inombords.

Jag får hjälp med att tvätta mig och få på mig med nya kläder och sitter nu på fåtöljen, han tar bort soffdynorna på tresitsiga skinnsoffan och gör rent golvet, tänder ett par doftljus, detta vänlig sinnade människan.

Han ville ringa till ambulansen så vi kan ta oss till sjukhuset men jag vill inte det, vi bråkar om det ett tag. Han är gammal, han har sett ett och annat och jag säger som det är. Jag  kan inte åka till sjukhuset, inte i mitt tillstånd. Hade han inte velat lämna föreställningen med lite värdighet, åtminstone gå som han vill, utan att bli till åtlöje, nedvärderad.

Jag ber honom hämta lite nödvändiga saker som jag behöver och lägga det nära mig, däribland whisky flaskan. Jag tackar honom för allt, han håller länge när vi skakar hand, han gråter, jag ber honom gå trots hans motvilja. Han får mig lova att ringa han om det är nåt, jag ber han låsa dörren efter sig och att inte nämna det till nån, inte ens till sin närmaste.

Jag håller i whisky glaset med min skakiga hand och tittar på hennes brev medan låten I Think of You spelas på mobilen. På bordet brinner ett par doftljus och jag känner, jag känner åter att jag inte existerar längre.

Några veckor senare, en regnig morgon, är jag på väg till flygplatsen. jag har fortfarande lite svårt med mina rörelser och ibland glömmer jag vissa saker men jag är fortfarande här och på väg till Rishikesh.

Sunday, June 12, 2016


Vi anländer till Stenungsbaden, hämtar våra keycard och går upp till våra rum. Jag bär på min sportväska (innehåll: Whisky, Cubano cigar, kondomer och naturligtvis weed). Samtidigt så drar jag i Blondies resväskor, kort om henne: sexig, blond, het temperament och vackra gråblåa ögon. Själv går hon före mig med sitt Prada väska runt armen och pratar i mobilen medan jag ser hur hennes härliga rumpa vickar från höger till vänster framför mig.

Det hela är orättvist som ett hån mot rättsväsendet, jag menar den här bruden kan begå den mest brutala brotten och komma undan med den bara genom att kolla i ens ögonen och beklaga sig över saken, jag antar att Gud var på gott humor när han skapade henne.

Det här hotellet är som en konstig labyrint med flera våningar och korridorer, jag är bakfull och saknar lokalsinne. Blondie pratar i sin mobil utan intresse att hitta sitt rum. Jag ger upp, kastar väskorna och bara står där, hon märker det och vänder sig mot mig.

"Fuck that Blondie, jag är inte din jävla piccolo!" skriker jag nästan.
"Du vet att du blir belönad nån gång"
"Med vad? Medal of Honor?"
"Hur lång är du älskling?"
"Cirka 16,5 hurså?"
"Jag tror jag kan till och med kittla dig med tungan" säger hon förförisk.

Jag tar väskorna och skyndar mig medan Blondie fortsätter med sin telefon samtal. Väl framme i rummet kastar hon ut mig för att fräscha upp sig, jag står utanför hennes rum och känner mig fucked men inte på ett sätt som jag hade tänkt mig, hon är fan kriminell!

Jag ringer till Fassio, det här smarta glasögon ormen har talets gåva, han skulle kunna övertala vem som helst till att göra vem som helst, jag hatade han från början men vi har blivit tight med tiden, han är en smooth operator och jag har svårt att inte gilla honom.

"Hej, jag har blivit blåst igen och gissa av vem?"
"Vilken idiot, när ska du fan lära dig? kom hit och kolla på mitt rum, nu med en gång!"
"Vad är det som är så akut med ditt rum, brinner det?"
"Kom hit ASAP och ställ inte så jävla många frågor!"
"Inte den här fucking tonen okay? annars kommer jag inte, fattar du!?!"

Den jäveln lägger på luren, jag pallar mig mot hans rum, det tar mig minst 10 minuter att hitta rummet i labyrinten, han öppnar utan att ens säga hej.

"What the fuck is this????" säger han som om jag hade nåt med saken att göra.

Rummet ligger på andra våningen runt hörnan av byggnaden med en lastbil parkerad ett par meter bort, jag antar att det är där leveransen sker, mitt framför hans fönster.

Jag kan inte låta bli att skratta, han ser så ledsen ut, som en liten måsunge som man har pissat på, jag skrattar så högt att han flippar ut och sparkar ut mig från rummet.

Jag går till mitt enorma kontinental rum med ocean view, panorama fönster och smakfull inredning. Tar av mig svettiga kläderna, hoppar i duschen och inviger den med världens kortaste masturbation, det är så riktiga män gör istället för att tigga om fitta.

Tar på mig badrocken och ställer mig vid fönstret, jag har ingen balkong men det finns ett fönster lucka som går att öppna och man kan kliva ut på taket som sträcker sig flera meter åt båda hållet med härligt havsutsikt. Jag tar med whiskyn ut och tar ett bloss på fina weeden.

Lägger mig sedan avkopplad på den mjuka sängen och kollar på tv och innan jag vet ordet så har jag somnat, jag vaknar med att mobilen ringer.

"Vart i helvete är du? Middagen har börjat för helvete!" säger Fassio.
"Hur ser min bordsplacering ut?" frågar jag.
"Vad fan snackar du om, du borde fan sitta vid skamvrån, skyndar dig!"

När jag väl kommer till den flotta middagssalen så sitter Fassio med Blondie vid höger sidan och en kortare version av Lucy Lu vid vänstra sidan, jag kan föreställa mig hennes heta konversation: Me so horney, me love you long long time! Själv sitter jag i kläm bredvid en labil gravid kvinna och en sur muff dykare vid andra sidan. Fassio sitter där och bara flinar åt mig, jag har sån lust att hoppa över bordet och slå ut tänderna på honom, men nu är han min polare så jag bara nöjer mig med att ge honom fingret.

"Blondie you look good baby" säger jag, engelskan tar över när jag är packad.
"I know baby, it is good to be me!" säger hon retfull.

Jag har knappt kontra henne när maten kommer, jag har inget att dricka och snart kommer jag att klättra på väggarna. Jag skiter i maten och går och skaffa mig nåt starkt och uppfriskande att dricka, det blir en Mojito, snarare flera.

Väl vid middagsbordet så ser jag att råttan Fassio försöker bearbeta tjejerna och det retar gallfebern på mig. Det finns ett och annat brud där som man skulle vilja slicka från topp till tå, men det gäller att kunna tala, jag är så kass på det så det är upp till silvertungan Fassio och det vet han mycket väl. 

Äntligen så är det eländiga middagen slut, jag går fram till några färgstarka kollegor och säger diskret att det blir fest hos mig, så diskret man kan vara när man är packat. Så småningom så trillar det in ett och annat brud och små tokiga killar och festen drar i gång.

Jag brukar ofta minnas händelserna i form av korta videoklipp, flera personer som står på taket, vissa röker och dricker, smyghånglar eller pissar till nedre våningar osv. Inne så ligger jag i sängen och kastar saker och ting mot folk för att se om jag kan träffa nån, det flyger allt möjligt i luften: fjärrkontroll, mobiler, ciggpaket, plånbok, tändare, korkskruv, det är en mirakel att ingen skadas.

Jag finner det hela lite för tråkigt så jag drar igång kuddkrig med ett par tjejer, de spöar skiten ur mig och jag känner mig illa mående. Rusar till badrummet, fixar till mig, kommer ut en stund senare, mår som en Prins.

Märklig syn, en stor torped liknande Balkan kille med Rayban solglasögon strippar med en Champagne flaska i ena handen medan han öppnar skjortknapparna med den andra och folk applåderar för fullt. Jag får nog av det hela och går till badrummet och där sitter en brunnet med långa fina ben och sin skära trosa vid knäna. Jag kollar i spegeln och ser reflektionen av en ännu snyggare tjej med benen i kors vid det långa marmor tvättstället, hon målar sina naglar och lägger inte ens märke till mig. Jag lämnar de ifred och går tillbaka till det kaos drabbade vardagsrummet.

Jag ser att folk har druckit allt spirit som fanns tillgänglig och det var en hel del. De har till och med tömt minibaren utan att ens bryr sig om att stänga dörren till kylskåpet, varför är jag inte förvånad, när det kommer väl till kritan så är människan ett djur, eller hur?

Saturday, May 21, 2016

Fattig man

Kommer hem från slavjobben, kollar i kylskåpet, mjölk, ost och tomater. Samma tråkiga mat igen, nudlar med ost. Stirrar på vattenbubblorna, ännu en dag har runnit ut i sanden.

Jobba mer än 8 timmar, betala räkningar, hänga i biblioteket, raka, duscha, äta, dricka, röka, skriva, dagdrömma, hamna i trubbel, kolla på månen, sova i 6 timmar. Repeat.

 Blir deppig, slänger maten, häller upp vin från 3 liters boxen. Tänder en cigg och funderar över mitt liv.

Nästan 22 år, jobbar som diskare, lön efterskatt 11 374 kr. Har redan suttit inne, kronofogden tar en bit för skulder, skadeersättning myndigheten för bus och rus. Blivit av med körkortet, bor i en sliten etta i slummen och jag saknar min hund.

Har hela 17 personer på mobilens kontaktlista, varav 4 är ”icke personer” som Comviq saldo, väder, horoskop och nyheter. Och jag har sagt upp kontakten med min familj (snarare de som gjorde det).

Vad ska en fattig man göra? När man är på botten? Tjejer söker sig uppåt, de letar efter läkare, ingenjörer, affärsman osv. Vi får tjejerna när de är färdiga med de, när de inte längre är några flickor, när de är gamla, ärrade, sjuka, tokiga, förbrukade. Dricka hjälper, att glömma, förneka och bedöva.