Pages

Sunday, November 20, 2016

You have been loved - Part 2



I don’t know why but I just leave, without saying a word to her, I don’t even look back. Going down the hill and continue to walk the beach line, I walk like a drunk and tired crab, after a while I notice that the bandage has scrambled and I am bleeding again.

I sit on some huge rocks and just listen to the angry waves, the sea is restless tonight, I reach for my pocket and get the cigarettes out and roll one.

Then I see the cute little puppy approaching me while wagging his tale and barking as if he wants to know if I am alright. I smile at him, and saying with calm voice: don’t worry buddy, I am going to be alright.

The puppy reminds me of my beloved dog, he was not the smartest dog in the world but definitely the kindest one. I could ask him to fetch a newspaper and he could come back with a shoes, remote control, my phone, somebody else’s phone, anything else except the newspaper, but I loved dearly him anyway.

My only friend, remembered his last days, he was 8 years old and had developed this heart condition. Even though veterinary told me that an operation would not safe him, I insist to go for it. I was a poor dish washer at that time of my life, I sold my TV, stereo and my computer so I could pay the deductible part. The 15 percent of the operation costs that insurance required that have to be paid by me.

It was a rainy day that I lost my wonderful dog, my best friend, I got heavily drunk and walked and walked until I could not walk any more. Then I sat at the bench on the bridge, the bridge over the river, and that river could be a solution to all my sadness, all my loneliness.

Sleepless night, thinking, remembering, tossing and turning in the bed, feel the walls getting closer, grasping for air. I had anxiety about reliving the high school again.

Well I was not smart, not good looking, not athletic, not rich, not anything really, just a weird loner, an outcast. The girls didn’t notice me at all, and I accept the harsh reality that I was invisible to them.

I barely eat at school cafeteria, and the few times in month I was there, I just get an apple or milk and disappeared quietly.

I spend the most of my time at school library, it was my second home, a safe place where I could forget the about my problems, a shelter for my restless soul.

Thinking about going back to that time just haunted me, I knew this time thing are more complicated and more intense. To see and desire, to have feelings and emotions that will never be answered. To walk a lonely path again.

In the morning I almost hit the floor when I was getting dressed, I managed to brush my teeth somehow and walked into the classroom.

Of course I was late, disoriented and didn’t have any paper or pen with me. I choose the most unfriendly face and sit beside him so we don’t need to talk. During the break I bought a coffee and got back to my room, mixed it with whisky, roll a cigarette, brush my teeth once more, chewing gum, get back and of course being late again.

You have been loved




Finally arrived from Paris, I don’t remember much but I am tired, unshaved with severe headache. The receptionist, a middle aged man with an overgrown moustache informs me that I am one day late. I just nod my head with my shades on, there is not much of a conversation. I receive some pamphlets about the place and a key. Then with a monotone voice he says: room 316, second floor and welcome to Malaga Institute.

I open the door and just standing there, barely 9 square meter, depressing dark and damp smell hit you like a baseball bat. I put my bag in the corner next to the some kind of desk with a yellow lamp on it. I sit at the chair and stretch my legs that hit the old wooden bed.

No fridge and no TV, there is a window but the high wall, barely couple of meters in front of it blocking the sun. I feel trapped, claustrophobic and need a drink. Walking down to the Super Sol and buy two bottle of whisky, soda, red wine and 2 kilo ice bag.

Since I don’t have a fridge I put the ice bag inside a small bathroom sink, then turn the hot water for the bathtub, pore me a drink and get undressed and step into the bath. I listen to music, sipping on my drink and start to forget, that’s the best part of drinking. After a while I put my drink on edge of the bath tub to look for Sia’s: You have been loved. Meanwhile I am looking, I managed to hit the glass with my phone and I see it gliding down the edge.

I get out the bath tub and carelessly step on the pieces of glass which cut my feet pretty badly. Well I am just standing there, listening to the song and see the blood spreading on the white floor tile, mixing up with whisky and soda. I use the toilet paper to stop the blood and wrapped it around my feet, then get dressed, put my socks on and my shoes, with some difficulty, going back to store.

I need to buy some disinfection solution and bandages, because of the cut I walk like a crab down the hill, dragging my feet behind me. On the way up I stop and roll a cigarette, I sit beside the flowers next to me and large garbage cans in front of me and thinking about love, lost and grief.

As soon as I come back, I disinfect my feet, put a bandage over the wound and sit on the bed, listening to music and staring at the floor, some ants running franticly all over the place. I drink some more whisky and soda, only this time in the plastic cup that I purchased earlier and continue watching the stress out ants, then put a t-shirt on the pillow and rest for a while.

When I woke up it was dark, feels like a grave, even smells like one. I am very thirsty but there is nothing to drink beside whisky and red wine. I get dressed and going outside the entrance, put the coin into the vending automat, aqua can drops down and I drink it until there is not a single drop left, then I throw the can which not landed into the basket.

I hear somebody laughing and that surprise me, middle of the night. I look back and there she was. I see this beautiful young girl with flowery summer dress standing there and smiling at me. Then she come closer, tilting her head sideway and starts talking to me with a sweet French accent while she rubs her palms together.

Sunday, July 17, 2016

Way to Rishikesh




Nuförtiden när jag går förbi spegeln så blir jag förvånad av vad jag ser. Framför mig finns bara ett skal av mitt tidigare jag. Bristen på matlust och det ständiga drickandet har gjort sitt. Jag kan inte hålla huvudet högt, mina axlar har sjunkit och en klar böjning syns i ryggen. Ansiktet har urholkats och mina kinder har gått in, det enda som är bekant är mina sorgsna ögon.



Jag viskar lågmäld medan jag tittar i spegeln. ”jag vet att du väntar på mig, du kunde inte få mig så länge hon skyddade mig men nu…”



Jag har inte kontakt med nån längre, en äldre bekant hjälper mig med vissa viktiga ärende annars så ser jag ingen på flera dagar. Jag lyssnar på musik, läser och skriver för att fördriva tiden.



Jag känner att jag håller på att försvinna, jag har inget emot det faktiskt, jag klarar inte av det saknaden längre. Häromdagen så gick jag till köket för att hämta en ny flaska rött och såg att hennes favorit blomma hade vissnat. jag bara stod där och tänkte, jag tänkte tills jag inte kunde tänka längre.



Jag brukar sällan svara i mobilen men just den dagen såg jag att det var från min faster så jag svarade. Hon ville veta hur jag mådde, jag fick dåligt samvete, jag borde fråga henne istället, hon har ju varit sjuk länge. Hon frågade även om jag hade läst hennes senaste brev som hon skickade till mig, jag sa att jag hade läst det och tackade henne, flera gånger.



Jag ljög och hon visste nog det mycket väl men hon sa inget, hon önskade mig allt väl, vi la på luren. Jag fick ångest, min faster, hon har framskriden cancer och kan dö när som helst och jag har inte ens läst hennes brev.





Jag går till bokhyllan för att kolla efter brevet, medan jag letar efter så ramlar ett gammalt kuvert ner på golvet. Jag plockar upp kuvertet och ser chockad ut, hur detta kunde vara här, jag hade ju tagit ner allt till källaren. Jag vågar inte öppna, brevet är gammalt, från början, början av oss, den ensamma och den åtråvärda.



Från tiden då jag var ett simpel diskare, från en tid där ingen såg mig, när jag inte existerade. Men hon, hon hittade mig, med henne existerade jag och jag var lycklig, för första gången i hela mitt liv.



Mina händer skakar, jag öppnar brevet medan jag håller i mobilen, jag läser några rader och märker hur jag tappar luften. Hennes innersta känslor i form av ord, fras av ömhet, löfte om evig kärlek. Hennes mjuka handstil, hennes vackra händer, efter alla dessa år, mitt hjärta slår allt fortare och plötsligt.



Jag hör en fruktansvärd smäll och det blixtrar runtomkring mig. Mitt mobilbatteri har exploderat tänkte jag medan jag kastas i soffan. Jag känner mig väldigt trött och kan inte hålla ögonen öppna, jag blundar och sover med en gång.



Några minuter senare vaknar jag med en kraftig huvudvärk och märkligt nog har jag väldigt svårt att röra på mig. Det känns som om mina muskler har domnat och jag känner mig rätt kall. Hur kan det vara möjligt, jag somnade ju bara i några minuter och nu är det helt plötsligt mörkt. Jag kollar på mobilen, nära midnatt och jag har varit medvetslös i flera timmar.



Kökslampan är det enda belysningen som är mittemot soffan, annars kan jag inte se mycket. Jag lägger märke på vatten pölen på golvet och undrar varifrån har den kommit och följer den med ögat tills jag ser i stor förvåning att den kommer från mig, jag har urinerat mig.



Tankarna bara rusar, jag försöker gå upp men märker med stor fasa att jag inte kan röra på mina ben och det är lika illa med mina armar. jag har bara känsel i ena armen och den är trög och klumpigt, med stor ansträngning känner jag efter mobilen och ringer efter hjälp, till min äldre bekant.



Han ringer på och öppnar dörren med extra nyckeln, han ser först bekymrad ut och sedan förfärad. Tomma spritflaskor överallt på golvet, konservburkar och diverse på diskbänken. Och där ligger jag orörlig i min egen urin, han börjar gråta, han gråter så hans axlar skakar.



Det är alltid sorgligt och plågsamt att se äldre människor gråta, jag tröstar honom, säger att det ordnar sig men han gråter och skakar. Han hjälper mig till badrummet, jag skäms när han hjälper mig ta av mina nersölade kläder, jag känner att jag är väldigt nära att gråta men ville inte göra honom mer upprörd så jag gör som alltid, jag gråter inombords.



Jag får hjälp med att tvätta mig och få på mig med nya kläder och sitter nu på fåtöljen, han tar bort soffdynorna på tresitsiga skinnsoffan och gör rent golvet, tänder ett par doftljus, detta vänlig sinnade människan.



Han ville ringa till ambulansen så vi kan ta oss till sjukhuset men jag vill inte det, vi bråkar om det ett tag. Han är gammal, han har sett ett och annat och jag säger som det är. Jag  kan inte åka till sjukhuset, inte i mitt tillstånd. Hade han inte velat lämna föreställningen med lite värdighet, åtminstone gå som han vill, utan att bli till åtlöje, nedvärderad.



Jag ber honom hämta lite nödvändiga saker som jag behöver och lägga det nära mig, däribland whisky flaskan. Jag tackar honom för allt, han håller länge när vi skakar hand, han gråter, jag ber honom gå trots hans motvilja. Han får mig lova att ringa han om det är nåt, jag ber han låsa dörren efter sig och att inte nämna det till nån, inte ens till sin närmaste.



Jag håller i whisky glaset med min skakiga hand och tittar på hennes brev medan låten I Think of You spelas på mobilen. På bordet brinner ett par doftljus och jag känner, jag känner åter att jag inte existerar längre.



Några veckor senare, en regnig morgon, är jag på väg till flygplatsen. jag har fortfarande lite svårt med mina rörelser och ibland glömmer jag vissa saker men jag är fortfarande här och på väg till Rishikesh.








Sunday, June 12, 2016

Stenungsbaden





Vi anländer till Stenungsbaden, hämtar våra keycard och går upp till våra rum. Jag bär på min sportväska (innehåll: Whisky, Cubano cigar, kondomer och naturligtvis weed). Samtidigt så drar jag i Blondies resväskor, kort om henne: sexig, blond, het temperament och vackra gråblåa ögon. Själv går hon före mig med sitt Prada väska runt armen och pratar i mobilen medan jag ser hur hennes härliga rumpa vickar från höger till vänster framför mig.



Det hela är orättvist som ett hån mot rättsväsendet, jag menar den här bruden kan begå den mest brutala brotten och komma undan med den bara genom att kolla i ens ögonen och beklaga sig över saken, jag antar att Gud var på gott humor när han skapade henne.



Det här hotellet är som en konstig labyrint med flera våningar och korridorer, jag är bakfull och saknar lokalsinne. Blondie pratar i sin mobil utan intresse att hitta sitt rum. Jag ger upp, kastar väskorna och bara står där, hon märker det och vänder sig mot mig.




"Fuck that Blondie, jag är inte din jävla piccolo!" skriker jag nästan.
"Du vet att du blir belönad nån gång"
"Med vad? Medal of Honor?"
"Hur lång är du älskling?"
"Cirka 16,5 hurså?"
"Jag tror jag kan till och med kittla dig med tungan" säger hon förförisk.


Jag tar väskorna och skyndar mig medan Blondie fortsätter med sin telefon samtal. Väl framme i rummet kastar hon ut mig för att fräscha upp sig, jag står utanför hennes rum och känner mig fucked men inte på ett sätt som jag hade tänkt mig, hon är fan kriminell!


Jag ringer till Fassio, det här smarta glasögon ormen har talets gåva, han skulle kunna övertala vem som helst till att göra vem som helst, jag hatade han från början men vi har blivit tight med tiden, han är en smooth operator och jag har svårt att inte gilla honom.




"Hej, jag har blivit blåst igen och gissa av vem?"
"Vilken idiot, när ska du fan lära dig? kom hit och kolla på mitt rum, nu med en gång!"
"Vad är det som är så akut med ditt rum, brinner det?"
"Kom hit ASAP och ställ inte så jävla många frågor!"
"Inte den här fucking tonen okay? annars kommer jag inte, fattar du!?!"


Den jäveln lägger på luren, jag pallar mig mot hans rum, det tar mig minst 10 minuter att hitta rummet i labyrinten, han öppnar utan att ens säga hej.


"What the fuck is this????" säger han som om jag hade nåt med saken att göra.


Rummet ligger på andra våningen runt hörnan av byggnaden med en lastbil parkerad ett par meter bort, jag antar att det är där leveransen sker, mitt framför hans fönster.

Jag kan inte låta bli att skratta, han ser så ledsen ut, som en liten måsunge som man har pissat på, jag skrattar så högt att han flippar ut och sparkar ut mig från rummet.


Jag går till mitt enorma kontinental rum med ocean view, panorama fönster och smakfull inredning. Tar av mig svettiga kläderna, hoppar i duschen och inviger den med världens kortaste masturbation, det är så riktiga män gör istället för att tigga om fitta.


Tar på mig badrocken och ställer mig vid fönstret, jag har ingen balkong men det finns ett fönster lucka som går att öppna och man kan kliva ut på taket som sträcker sig flera meter åt båda hållet med härligt havsutsikt. Jag tar med whiskyn ut och tar ett bloss på fina weeden.



Lägger mig sedan avkopplad på den mjuka sängen och kollar på tv och innan jag vet ordet så har jag somnat, jag vaknar med att mobilen ringer.



"Vart i helvete är du? Middagen har börjat för helvete!" säger Fassio.
"Hur ser min bordsplacering ut?" frågar jag.
"Vad fan snackar du om, du borde fan sitta vid skamvrån, skyndar dig!"




När jag väl kommer till den flotta middagssalen så sitter Fassio med Blondie vid höger sidan och en kortare version av Lucy Lu vid vänstra sidan, jag kan föreställa mig hennes heta konversation: Me so horney, me love you long long time! Själv sitter jag i kläm bredvid en labil gravid kvinna och en sur muff dykare vid andra sidan. Fassio sitter där och bara flinar åt mig, jag har sån lust att hoppa över bordet och slå ut tänderna på honom, men nu är han min polare så jag bara nöjer mig med att ge honom fingret.




"Blondie you look good baby" säger jag, engelskan tar över när jag är packad.
"I know baby, it is good to be me!" säger hon retfull.


Jag har knappt kontra henne när maten kommer, jag har inget att dricka och snart kommer jag att klättra på väggarna. Jag skiter i maten och går och skaffa mig nåt starkt och uppfriskande att dricka, det blir en Mojito, snarare flera.


Väl vid middagsbordet så ser jag att råttan Fassio försöker bearbeta tjejerna och det retar gallfebern på mig. Det finns ett och annat brud där som man skulle vilja slicka från topp till tå, men det gäller att kunna tala, jag är så kass på det så det är upp till silvertungan Fassio och det vet han mycket väl. 


Äntligen så är det eländiga middagen slut, jag går fram till några färgstarka kollegor och säger diskret att det blir fest hos mig, så diskret man kan vara när man är packat. Så småningom så trillar det in ett och annat brud och små tokiga killar och festen drar i gång.




Jag brukar ofta minnas händelserna i form av korta videoklipp, flera personer som står på taket, vissa röker och dricker, smyghånglar eller pissar till nedre våningar osv. Inne så ligger jag i sängen och kastar saker och ting mot folk för att se om jag kan träffa nån, det flyger allt möjligt i luften: fjärrkontroll, mobiler, ciggpaket, plånbok, tändare, korkskruv, det är en mirakel att ingen skadas.




Jag finner det hela lite för tråkigt så jag drar igång kuddkrig med ett par tjejer, de spöar skiten ur mig och jag känner mig illa mående. Rusar till badrummet, fixar till mig, kommer ut en stund senare, mår som en Prins.


Märklig syn, en stor torped liknande Balkan kille med Rayban solglasögon strippar med en Champagne flaska i ena handen medan han öppnar skjortknapparna med den andra och folk applåderar för fullt. Jag får nog av det hela och går till badrummet och där sitter en brunnet med långa fina ben och sin skära trosa vid knäna. Jag kollar i spegeln och ser reflektionen av en ännu snyggare tjej med benen i kors vid det långa marmor tvättstället, hon målar sina naglar och lägger inte ens märke till mig. Jag lämnar de ifred och går tillbaka till det kaos drabbade vardagsrummet.




Jag ser att folk har druckit allt spirit som fanns tillgänglig och det var en hel del. De har till och med tömt minibaren utan att ens bryr sig om att stänga dörren till kylskåpet, varför är jag inte förvånad, när det kommer väl till kritan så är människan ett djur, eller hur?

Saturday, May 21, 2016

Fattig man






Kommer hem från slavjobben, kollar i kylskåpet, mjölk, ost och tomater. Samma tråkiga mat igen, nudlar med ost. Stirrar på vattenbubblorna, ännu en dag har runnit ut i sanden.




Jobba mer än 8 timmar, betala räkningar, hänga i biblioteket, raka, duscha, äta, dricka, röka, skriva, dagdrömma, hamna i trubbel, kolla på månen, sova i 6 timmar. Repeat.




 Blir deppig, slänger maten, häller upp vin från 3 liters boxen. Tänder en cigg och funderar över mitt liv.




Nästan 22 år, jobbar som diskare, lön efterskatt 11 374 kr. Har redan suttit inne, kronofogden tar en bit för skulder, skadeersättning myndigheten för bus och rus. Blivit av med körkortet, bor i en sliten etta i slummen och jag saknar min hund.




Har hela 17 personer på mobilens kontaktlista, varav 4 är ”icke personer” som Comviq saldo, väder, horoskop och nyheter. Och jag har sagt upp kontakten med min familj (snarare de som gjorde det).




Vad ska en fattig man göra? När man är på botten? Tjejer söker sig uppåt, de letar efter läkare, ingenjörer, affärsman osv. Vi får tjejerna när de är färdiga med de, när de inte längre är några flickor, när de är gamla, ärrade, sjuka, tokiga, förbrukade. Dricka hjälper, att glömma, förneka och bedöva.

Diskaren



Jag märkte att de hade förväntat sig någon mer sofistikerade, tjusigare, vältalig och världsvan. Men där satt jag i alla fall, undermålig, undernärd med alla mina fel och brister.


Per Olof (Skåning, märklig dialekt, en aning bakom) och Yakobi (Jude, krökt näsa, tunn, hela baletten). Yakobi förde samtalet.



"Förlaget tyckte att det var skandalös och.."

"De kan dra åt skogen"

"Även församlingen kallade det för.."

"De kan följa efter"

"Var förnuftigt nu, det kan bli besvärligt för..."


Jag avbryter han igen "Jag jobbar som diskare, bor i en sliten etta i slummen och har redan suttit inne, hur i helvete kan det bli mer besvärligt?"



Nu är det Skåningens tur, jag fattar inte en käft av vad han säger, enstaka ord når fram, däribland "Politiskt korrekt".


Yakobi fortsätter. "Du kommer aldrig att bli tryckt om du går mot dessa..."



"Jag tror ni har missförstått det hela, jag är en diskare som skriver och detta gör jag för att inte ta livet av mig”.



"Nå, vad ska vi göra nu då?" Säger Per Olof.



Jag kollar på min mobil, sent till eländet igen, diskhögen väntar "Jag måste dra nu, det här leder ingenstans".


Båda ser förvånad ut "Men, manuset då?"



"Bränn skiten!" Vrålar jag och smäller igen dörren så hårt att den håller på att gå ur gaveln.

Razorblade Fever



Att återvända till sovrummet som bar det ljuvliga doften av henne, där det fortfarande fanns kvar några av hennes tillhörigheter.



Garderobsdörren var halvöppen och flera av hennes kläder hängde därinne: blusar, kjolar och klänningar, textiler som var livlösa utan den kropp som tidigare skänkt dem sådan glädje och form.



De två första veckorna blev jag nästan tokigt, jag visste inte vad jag ska göra med mina händer, min hud, min mun, mina ögon, mitt hjärta, vad de är vilse utan henne.



Nerdragna persienner, stirrar mot taket, mörkret härskar, min hjärna projicerar fina minnen på taket, jag skrattar, gråter, sträcker mina armar mot taket, ville röra vid henne men hon är inte där.




Och efter flera dagars drickande slutade jag i ihop krupen på soffan, skakade, svag, frusen, hungrig, deprimerad och tänkte konstant på rakbladet i badrummet.